Ja, jag hade en gång en blogg. Eller två, eller tre, eller fyra. Men det är väl lite typiskt sådana som jag. Att hoppa från det ena till det andra ;). Tröttna och börja om. Överenergisk men med ett alldeles för kort tålamod och ett sinne som ständigt kräver sprillans ny stimulans och alltid blir uttråkat hundra gånger innan gemene man hinner blinka. Främsta anledningen till att jag blrjar blogga igen är för stt jag inte står ut. jag står inte ut med hur psykisk ohälsa behandlas i media och sndra både inofficiella och officiella sammanhang. jag står inte ut med flrdomar ich okunskap. vi måste ha en fleöndring. pubjt slut. men jag orkat inte vänta. sö jag tänker dra mitt strå till stacken, lppna mitt huvud och låta et se hur det rgentlugen ör. för hag dtör inte ut med tron om hur det är. sndra anledningen till att jag nu startar en ny blogg är för att jag helt enkelt känner att jag har gått vidare. Det ligger så mycket skit och dammar i min senaste blogg och det är ingenting jag känner för att dras med just nu. Eller skit är väl att överdriva, snarare tyngd. Tunga känslor som hänger där över och flåsar mig rakt genom bröstryggen, likt en gammal högtryckstvätt. Jag känner sorg när jag går tillbaka och läser om det som var och ännu mera sorg över de 80% som jag aldrig ens ägnade en offentlig rad utan skamligt förtryckte bakom skärmens ljus. De 80% som hopar sig framför mina ögon och får mig att inta fosterställning när jag läser mellan raderna. Jag har gått vidare och jag ser definitivt saker och ting ur ett helt annat perspektiv, men jag känner fortfarande sorg och jag är arg. Arg över mycket. Det är liksom inte lite "frust, frust åå jag är så arg", nej detta är ren och skär ilska. Ilska som får mitt struphuvud att vibrera och kropp att brinna när jag håller tillbaka (vilket jag såklart gör i sammanhang utanför mina fyra väggar). Vad den grundar sig i tar vi i ett senare inlägg. Dock vill jag säga att jag är rätt stabil nu, till skillnad från hur jag var när jag smattrade ord i min förra blogg. Jag skulle inte påstå att jag är fullt "frisk" ännu (vad det nu innebär), det måste jag erkänna även om det är svårt att acceptera, men jag är verkligen inte sjuk. Verkligen inte. Jag mår snarare rätt bra faktiskt. Står på en strålande medicinering (tog bara tre år;), psykolog två ggr i veckan, excellent team på en mottagning fem minuter från mitt hem och lugn, ro och trygghet runt hörnet. De absolut optimala förutsättningarna för ett värdigt och stabilt liv trots en dödlig, kronisk sjukdom. Ja, det må låta hårt och kanske rentav lite fånigt för er som inte vet vad den innebär, men det är den fsktiska sanningen. Tyvärr. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i denna sjukdomshistoria och jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta flera år. Allt går ju vanligtvis så snabbt i mitt liv, både tankar och handlingar. Ibland hinner jag knappt blinka själv. Men jag gillar det. Det är jag och det har gett mig mycket även om det också själpt mig några gånger. Hursom litet sidospår, jag jobbar på det. Det här med tålamod och impulser alltså. Det värsta (bästa?) är att det inte ens har tagit speciellt lång tid än (enligt erfarna omgivare). Jag älskar detta liv, denna erfarenhet och denna sjukdom lika mycket som jag hatar den och den har gett mig lika mycket som den har stulit. Roffat åt sig medan jag legat apatisk eller svävat på moln. Så, jag är redo för att dela med mig igen. Dela med mig till er som inte vet och till er som inte fattar. Till er vill jag ge kunskap, förståelse och visa att livet som psycho nästan är fullt normalt, säkerligen mycket mer spännande och roligare och inte alls så konstigt och skrämmande som samhället mestadels jävligt osmidigt fläker ur sig att det är. Men framförallt vill jag dela med mig till dig som tror att du är ensam i ditt helvete, till dig som skäms och till dig som gråter bakom lykta dörrar, skriker i mörka skogar långt bortom bebyggelse och skrattar fast ingen förstår och ger dig förtryckande blickar som svar. För det ska du veta; Du är aldrig ensam. Och jag vill visa att det går. Att det går att leva ett alldeles ypperligt liv, trots en psykisk sjukdom. Men även att det blir bättre. För det blir det. Det blir alltid bättre och det blir bra. Jag lovar. Men jag vill vara ärlig och tänker absolut inte hymmla med om att absolut inte är enkelt och det är milt sagt djävulskt jobbigt, men det går. Ge inte upp. Ta hjälp. Kräv hjälp. Skrik. Jag lovar att lika jobbigt som det är och kommer bli, lika bra och till och med ännu bättre är det som väntar. Så nu säger jag det igen. Till dig som tvekar och snubblar i mörker, det kommer bli bra. Jag lovar.
En annan, extremt betydande faktor till varför jag väljer att börja blogga igen är för att jag är så jävla förbannad. Förbannad på de fördomar som fortfarande blomstrar, förbannad på okunskapen ang. psykiska sjukdomar, förbannad på hur vår regering skär ner på systemet som ska hjälpa de sjuka (mer om det snart), förbannad på hur media framställer ämnet, förbannad på att fysiska sjukdomar får nästintill all uppmärksamhet, förbannad på diskriminering, på att behöva dölja, försköna och ljuga för att inte bli ratad, förbannad på alla som får uppmärksamhet och slänger ur sig tvivelaktiga och klumpiga saker som inte direkt ger en bättre bild av någonting som anses mindre bra, förbannad över hur forskningen prioriteras, förbannad över alla människor som inte får den hjälp de behöver och de som inte tas på allvar, förbannad över hur dessa sjukdomar bagatelliseras och förbannad över att folk inte förstår att det handlar om liv och död. Så ja, mycket förbannat här. Men likväl som jag är förbannad är jag även innerligt tacksam, glad och ser verkligen min sjukdom som en gåva. För även om jag inte skulle önska min värsta fiende samma öde skulle jag för allt i världen inte heller vilja ha ett annat liv. Som sagt lika mycket som den tagit ifrån mig, har den även gett mig.
Jag tänker inte hålla tillbaka denna gången. Jag tänker inte vara feg, överdrivet trevlig och tjäck (stavas?). Jag tänker skriva om det som upprör mig och jag kommer säkerligen provocera, men det gör jag gärna för jag är själv så in i helvete provocerad och vi behöver en kraftig förändring. Men eftersom att jag i grund och botten är en mycket levnadsglad och positiv kvinna, behöver ni inte oroa er för att enbart läsa om arga troll och mörka skogar ;).
Trevlig lördagsnatt.
Nu ska jag svälja en tablett och sova som en stock ;) Fullt normalt! Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar